De första 3 veckorna

Så var hon här, hon som religösa skulle kalla för guds barn - skänkt från ovan. Jag skulle kalla det för vår skatt, vårt undervärk. För visst är det fantastiskt när man tänker på det. Två själar som möts pationerat där den ena skickar en mikroskopisk, kanske till och med mindre, yngel med ett budskap till ägget som tar emot budskapet och tillsammans skapar de undervärk. Rätt märkligt att tänka att något så litet kan skapa 10 fingrar och tår på rätt plats. Att de kan skapa en fungerande människa med sinnen, organ och med fungerande maskineri.

Till en början var man osäker på om man vågade delge sina känslor i en blogg. Eftersom det är första barnet, så är man osäker på vad som är rätt och fel att känna. Men efter att ha läst Alex Schulmans blogg: http://blogg.aftonbladet.se/pappabloggen så har jag nu insett att känna som jag gör inte är fel.
- För som nybliven förälder sprödar man av känslor. Den främsta känslan är naturligtvis lycka, men osäkerhet och orolighet är även känslor som förekommer. Och det är när osäkerheten och oroligheten sätter in som man känner sig som en otillräcklig förälder.
För det nyfödda barnet, är mamman allt. Här finner barnet närhet, trygghet och Mat. Pappan duger mcyket bra han med, men mamma är ändock bäst. För mig som pappa kan man då känna sig till en början värdelös, som om inte barnet vill vara hos en. Varför kan inte Zelda, som vår dotter heter, även känna trygghet och somna hos mig?
Efterhand skapar man sig en insikt att det är så här det kommer att vara tills Zelda kan börja med annan föda via flaska. Så då känns det helt ok att lämna över Zelda till mamman. Kontrollerar dock alltid först så att mamma Sandra orkar med.

Mamma Sandra gör ett helt fantastiskt arbete med vår dotter. Trots att det heter mamma-ledighet, så arbetar hon faktiskt mer än 100% varje dag med att sköta och ta hand om och ge kärlek till vår lilla princessa. Det är de dagar som hon upplever sig själv som en mjölkko och känner sig som en urvriden disktrasa som man önskar att man skulle kunna göra mer som pappa. Men jag har inga bröst, och dessutom ingen mjölk att ge våran dotter. Så då får man intala sig själv att det bästa för Zelda är att vara hos sin mor. Visst försöker man trösta.. man vankar av och an med Zelda på bröstet, man provar att lägga henne ner, sätta henne upp och dansa henne till ro. Men det är inte alltid något av detta fungerar.

Idag är vår lilla princessa 3veckor gammal. Jag ångrar absolut inte beslutet att skaffa barn, tvärtom är det ett av det bästa jag vart med om i hela mitt liv, till och med det bästa.